Elsa skriver...
Erik
Erik är extremt lojal mot sina vänner och står för vad han tycker. Han försvarar sig själv och sina vänner när det behövs, så gott han kan.
Innan han kom till internatskolan Stjärnsberg slogs han hela tiden, och blev därför relegerad. Han gillar inte sitt gamla liv och försöker därför ändra sig genom att inte slåss mer.
Han har en långsiktig plan om att hålla en låg profil, ta studenten, komma in på ett bra gymnasium och sedan bli advokat.
Den idén håller inte särskilt länge. På skolans årliga friidrottstävling vinner Erik flera grenar, det är hans första misstag.
På Stjärnsberg gäller det att vara osynlig och göra som man blir tillsagd, även om man blir behandlad som en hög med skit. Det är något Erik har väldigt svårt för, och det är hans andra misstag. Han gör hellre straffarbete varje helg än att putsa fjärderingarnas skor.
Jag förstår verkligen hur han tänker och det är bra att han kan stå för sin sak och fortsätter stå emot fjärderingarna, till och med efter det att dom får Marja (den finska servitrisen som Erik gillar) sparkad, eller att dom slår Pierre gul och blå tills han tillslut måste byta skola.
Pierre utvecklas väldigt mycket under två åren som boken utspelar sig. Han går från att vara en osynlig nörd till våga göra uppror mot ”rådisarna”.
Han är precis som Erik, mycket lojal mot sina vänner. Men det är precis det som får honom i trubbel.
Vänskapen med Erik kostar honom mycket, både fysiskt och psykiskt. Men tack vare det, ser han livet på ett helt annat sett än förut. Pierre kan inte slåss som Erik, men han försöker använda sina kunskaper som nörd, och hjälpa Erik i kampen mot rådisarna, även om han inte klarar det ända till slutet.
Jag kan förstå hans agerande, även om han ibland handlar ganska dumdristigt.
Eriks mamma
Precis som Erik är hans mamma ett offer för pappans aggressivitet. I början av boken vågar hon inte säga ett ord när farsan slår Erik ”nosslaget” eller ens när han piskar honom efter middagen varje dag. Istället spelar hon piano för att slippa höra när farsan bara slår och slår Erik.
Trots att mamman kan framstå svag eller feg försöker hon göra så gott hon kan för att Erik ska få en bra utbildning och säljer därför så mycket möbler från deras lägenhet hon kan, utan sin mans vetskap, för att Erik ska kunna gå på internatskolan Stjärnsberg.
Det är inte förrän i slutet av boken som hon vågar säga emot farsan, mest för att Erik äntligen reser sig och slår tillbaka.
Trots att mamman kan framstå som svag eller feg sympatiserar jag med henne och förstår varför hon agerar som hon gör. Hon är, som sagt, precis som Erik ett offer för farsan.