Mamman: Eriks mamma är en feg och rädd person som inte vågar säga emot pappan. När pappan slår Erik försöker hon bara att lugna ner sig och spela på sitt piano. Hon bryr sig väldigt mycket om Erik, men hon lever ett tufft liv med Pappan så det är inte så lätt att umgås med honom så mycket.Allt hon hör är när pappan skäller på sin son efter ett litet misstag. Mamman ändras inte så mycket i boken. //M

Stjärnsberg

Stjärnsberg är egentligen en bra skola men det är regeln för kamratuppfostran som gör den till en hemsk skola att gå på.

Jag tycker att kamratuppfostran är onödigt och jag tror att det är tillåtet bara för att rektorn och lärarna vill att det ska vara lättare att kontrollera alla eleverna.

Det som verkar bra med Stjärnsberg är att man lär sig väldigt mycket och lärarna verkar veta vad de pratar om.

Om man gick på Stjärnberg skulle man antagligen bli som Silverhielm (om man hade samma förutsättningar som honom). Om man var en ”normal” elev som inte var med i Rådet eller hade rika föräldrar så tror jag att det är stor risk att man blir som Eriks pappa, utan någon som helst respekt för mänskligt liv. Men Erik och Pierre var båda duktiga i skolan, och eftersom dem var skolans ”rebeller” så fick dem ett lyckligare liv än dem andra eleverna.

För att man skulle klara sig på Stjärnsberg så skulle man lyda dem äldre eleverna, vara någorlunda duktig i skolan och absolut inte vara bättre än dem äldre eleverna på något, till exempel att inte kunna simma snabbare än någon äldre.

Jämlikheten på Stjärnsberg var ungefär som de gamla egyptiernas samhällspyramid; högst upp på pyramiden, alltså dem som hade mest makt, var såklart rektorn, lärarna och Rådet. Under dem i pyramiden var fjärderingarna, sen tredjeringarna, sen andraringarna och sen förstaringarna. Under dem var slavarna; realskoleeleverna, som fick ta mest skit.

Om man jämför Stjärnsberg med dagens skola i allmänhet, så lärde man sig mycket mer på Stjärnsberg. ”Samhällspyramiden” på Stjärnsberg kan man fortfarande se i dagens skola, fast inte lika tydligt. Det finns alltid mobbare och mobbade, och tyvärr ser inte alltid lärarna det, eller så bryr de sig inte om det.

Slutet kan ses på olika sett, det var ett slut som hade kunnat hända på riktigt men inte ett som jag skulle vilja läsa. Det var ju bra att han sa emot sin pappa men han borde inte slagit honom eller det vet jag inte om han gjorde men jag antar det. Det blev hans hämnd av allt det hans pappa gjort för honom alla dessa år.

Personligen tycker jag att det och när han följde efter Silverhielm var det sämsta i hela boken. På Silverhielm hämnades han men på pappan tyckte jag att han gick för långt. Han sjönk ner till hans nivå.

Mamman kan framstå som en feg person som inte vågar göra något när Erik blir slagen av sin pappa, det ska nog framstå så att hon är feg.

Jag tror att hon är feg men väldigt smart, hon vet att hon borde skicka i väg Erik för att undslippa mer bråk mellan honom och pappan men hon vet även riskerna om Erik är borta kan han börja slå henne istället för men hon skickar iväg honom även om det kan bli så här. Hon är även rädd för vad sin man kan göra när Erik är hemma om hon försvarar honom då. Så hon spelar på sitt piano och hoppas att allt ska bli bättre.

Erik

Erik är extremt lojal mot sina vänner och står för vad han tycker. Han försvarar sig själv och sina vänner när det behövs, så gott han kan.

Innan han kom till internatskolan Stjärnsberg slogs han hela tiden, och blev därför relegerad. Han gillar inte sitt gamla liv och försöker därför ändra sig genom att inte slåss mer.

Han har en långsiktig plan om att hålla en låg profil, ta studenten, komma in på ett bra gymnasium och sedan bli advokat.

Den idén håller inte särskilt länge. På skolans årliga friidrottstävling vinner Erik flera grenar, det är hans första misstag.

På Stjärnsberg gäller det att vara osynlig och göra som man blir tillsagd, även om man blir behandlad som en hög med skit. Det är något Erik har väldigt svårt för, och det är hans andra misstag. Han gör hellre straffarbete varje helg än att putsa fjärderingarnas skor.

Jag förstår verkligen hur han tänker och det är bra att han kan stå för sin sak och fortsätter stå emot fjärderingarna, till och med efter det att dom får Marja (den finska servitrisen som Erik gillar) sparkad, eller att dom slår Pierre gul och blå tills han tillslut måste byta skola.

Jo jag tycker det var bra att Erik äntligen vågade säga emot pappan, istället för att ta emot stryk hela sitt liv och det vill man ju inte. Därefter tror jag att Pappan inte kommer slå Erik och hans bror längre efter det som har hänt. Och så var det om slutet när Erik träffade Silverhielm och där kunde han döda honom i skogen. Fast han är inte en sån som vill skada människor.

Skolan

Det är stor skillnad mellan eleverna på realskolan och gymnasieeleverna, men alla måste passa in i systemet.

Stjärnsberg har bra lärare och man får en bra utbildning, men man slutar skolan som ett svin.

På internatskolan finns ingen jämlikhet. Eleverna bildar en pyramid, med en tydlig elit. I botten finns nybörjarna och i toppen ”rådisarna”. Det är svårt att påverka systemet.

Alla är rädda, även de i toppen av pyramiden måste anpassa sig och lyda rådet. Alla vill höra till flocken. Det är mer skrämmande att vara utanför och inte ha några vänner än att följa strömmen, även om man vet att det är fel. Även lärarna är rädda och ser mellan fingrarna när elever blir slagna och trakasserade.

Dagens skola

Det här systemet förekommer inte lika öppet i dagens skola som det gjorde då. Samma roller kan finnas i en klass även idag, men kanske inte lika tydligt. Det finns alltid personer som Silverhielm, som styr och andra som hänger med. Sen finns personer som blir mobbade, ibland går det till och med så långt att dom tar sitt liv.

Och lärarna kan än idag se mellan fingrarna, tyvärr.

Pierre är från början en ”plugghäst”, han är fortfarande det när Erik börjar på skolan och dem blir rumskamrater. Ingen trodde nog att Erik skulle kunna få med Pierre i sina ”protester” men när dem har övningen med Bävern (Tosse Berg), gymnastikläraren så vägrar han göra den för att den är dum och i krig går det inte till så på riktigt. Innan han byter skola håller rådisarna på och ”skadar” honom och han får inte slå tillbaka för då blir han relegerad. Det enda sättet man kan slå en rådis på är i rutan och då går dem ofta in två och två så det är sällan man vinner över dem ensam. (Erik var ett undantag).

Jag tycker han höll ut länge med rådisarna han klarade det nog längre än dem flesta och man förstår varför han flyr från skolan. Om man bara ska beskriva honom med några ord säger jag att han är lugn och kanske lite blyg och han försöker verkligen hjälpa Erik utan att själv hamna i bråk.

Jag vill egentligen inte ändra så mycket med boken för att om man hade gjort det hade det blivit en helt annan bok, men framför allt vill jag ändra på dem sista kanske 50 sidorna.

När Pierre slutar för att han var den figuren jag gillade mest i hela boken, vissa säger att Erik var den modiga men själv tycker jag att det var Pierre som var den modiga och ”starka”. Han borde varit kvar och hjälpt till att sätta rådet på plats.

När han utpressar pappan, detta är egentligen inte så mycket man vill ändra på men Erik borde inte vilja skada sin pappa då sjunker han bara ner till hans nivå. Det borde nästan räckt med att han skrämde pappan men detta är väll hur Jan ville skriva sin bok.

Erik

Erik är en väldigt modig person som kan göra nästan vad som helst för att få rättvisa på Stjärnsberg. Han är ganska lång och väldigt stark, tack vare sin simträning och styrketräning. Erik är väldigt bra på att slåss för att han är så van vid att få stryk av sin pappa. Han har lärt sig att räkna ut alla slag en sekund innan hans pappa utför dem. Erik blir straffad av sin pappa för ingenting, och blir då slagen med antingen ”hundpiskan” eller med en klädborste. Erik vet att om han skriker och sprattlar när hans pappa slår honom så blir pappan upphetsad och slår honom ännu längre och hårdare. Erik har då lärt sig hur han ska göra för att ignorera smärta.

Erik är som sagt bra på att slåss men han hatar att använda våld, även om han måste göra det på Stjärnsberg.

När Erik gick i skolan på Läroverket så struntade han i betygen och sitt omdöme, även om han egentligen är väldigt intelligent. Senare när han går på Stjärnsberg så får han näst bäst betyg i klassen, efter Pierre.

Erik har brunt hår och gråblå ögon. När han börjar på Stjärnsberg så framgår det att han har en rak näsa, men efter alla slagsmål på internatskolan så antar jag att hans näsa inte är så rak längre.

När Erik börjar på Stjärnsberg så hade han inte tänkt sig att han skulle behöva slå någon, men det tvingas han ju att göra ändå.

Erik utvecklas egentligen inte under åren på internatskolan, utan tänker i stort sett på samma sätt tiden, vilket kanske är positivt i en sådan tuff miljö.

Men om man jämför med början av boken då han slåss hela tiden och med slutet så märker man att han utvecklats mycket och kommer verkligen inte att slåss mer.

Eriks mamma

Eriks mamma gör allt hon kan för att hjälpa Erik, så därför skickar hon honom till Stjärnsberg. Hon har inget jobb, så därför är hon gift med Eriks pappa som försörjer henne och familjen. Egentligen tycker hon inte alls om Eriks pappa, eller det han gör mot Erik.

Eriks mamma är ganska lång och smal, och hon har samma bruna hår som Erik.

Eriks mamma utvecklas inte heller så mycket medan Erik är på Stjärnsberg. Hon är rädd för sin man och kan inte hindra honom från att slå Erik. Efter att Erik slagit pappan så undrar jag vad hon gör.

Silverhielm

Silverhielm är lång och smal. Han är ganska stark, och han är snabb, för han får vara med i skolans friidrottslag. Silverhielm kan slåss hyfsat men inte lika bra som Erik.

Han är besatt av makt och gör vad som helst för att få Erik att lyda honom, vilket Erik inte gör.

Silverhielms föräldrar är elaka mot honom och har satt en stor press på honom som han inte klarar av, det är det som gör honom elak, för om han inte lyckas i skolan och i resten av hans liv, så vill han inte att någon annan ska göra det.

Under tiden på Stjärnsberg blir Silverhielm bara galnare och argare för varje gång som Erik trotsar honom. Till skillnad från Erik har Silverhielm några kompisar som hjälper honom och försvarar honom. Utan dem hade Silverhielm inte varit så kaxig, såklart.

Silverhielms straff från Erik i slutet av boken förtjänade verkligen Silverhielm.

Erik är en person som är uppvuxen med våld i hemmet eftersom hans pappa slår honom varje dag med olika ”redskap”. Han vågar inte säga emot för att det kanske kan bli något värre då. På sin första skola, läroverket så används våld och Erik själv använder det mycket där tillsammans med sitt gäng som bland annat fyrtornet är med i.

När han blir relegerad och börjar på en internat skola vill han inte slåss längre. Det var innan han visste hur denna skolan fungerade med kamrat uppfostran. Erik blev snabbt offer #1 för att han var den ända som vågar säga emot rådisarna och dem äldre eleverna. Han är modig att våga det och att säga emot dem och han tror säkert att han inte blir som alla andra som slåss sin pappa och rådisarna t.ex.

Det är det han blir, han ändras från början av boken men jag är inte säker på om det är till något bättre.

Jag tyckte att slutet var ganska bra. Det var bra hur han hotade Silverhielm så att han kanske inte skulle slå yngre lika mycket. Efter att Erik lämnat skolan och åkt hem tror jag han skulle leva sitt liv helt utan våld. Jag tror han skulle ha ett bra liv efter detta. Han skulle slippa att bli hotad och bli slagen varje dag. Kanske han skulle åka iväg och träffa både Pierre och Marja att dom fortfarande var vänner.

Vad jag tror att själva budskapet med boken är att man måste våga stå upp för sig själv och säga vad man tycker. Att man måste vara stark och inte ge upp. Sen tror jag att Jan Guillou kanske även vill visa för alla att våld förekommer för ofta och att barn än idag har det svårt och ofta blir slagna. Att folk borde tänka på det mer och försöka hjälpa till lite mer.

Om man skulle ändra någonting i boken så skulle boken inte vara samma bok eller vad man kan säga. Om Erik inte hade blivit slagen hade inte boken påverkat människor på samma sätt och då skulle den inte fått lika mycket uppmärksamhet. Ifall jag skulle ändrat något i boken skulle det i så fall vara skolsystemet och hur de behandlade varandra. Det är aldrig okej att använda våld. Men de äldre elever tänkte inte på det.

I sin första skola var det mycket bråk runt Erik. Han var den som var starkast och slogs mycket. Kan bero på att hans hemska uppväxt och han ville få ut sin ilska på något. När han blev relegerad från sin första skola ville han aldrig slåss igen men det lyckades han inte med särskilt länge med för på Stjärnsberg har dom ett system som där eleverna bestämmer istället för lärarna.

Jag tycker Erik har utvecklats mycket under boken. Först var han  en kille som håller allting inom sig och använder våld i och utanför skolan. Under tiden blir han en kille som står för det han tror på och får en riktig vän som han kan prata med. Han får lära sig att hantera sina problem på andra sätt. Jag tror att Pierre hade ett stort inflytande på Erik och hur han utvecklades. Pierre är den lugna typen som vill hålla sig undan allt bråk som kan visa Erik att det finns ingen nytta i att slåss.

Pierre är Eriks rumskamrat på Stjärnsberg. Dom bor tillsammans i några år och lär känna varandra mer och mer. I början av boken ser jag honom som en plugghäst som höll sig undan allt våld och lydde rådet men när han träffat Erik förändrades han lite. Han vågar stå upp för sig själv och säga emot mer. Han är alltså en snäll kille som man kan lita på som kan hålla hemligheter men han är ändå lite feg. Tillskillnad från Erik är han  lugn och gillar inte att sticka ut i mängden eller att slåss.

Stackars Erik som har en pappa som han! Enligt mig tycker jag att pappan uttrycker sina åsikter på ett dåligt sätt. Han tar ut de på Erik som inte har gjort någonting fel. Jag tror inte att pappan  bryr sig om andra utan bara om sig själv. Pappan förändras inte någonting alls i bokens gång tycker jag. Eftersom han slår fortfarande Erik i början som i slut. Jag tror att det beror på att pappan hade en lika hemsk uppväxt och blev slagen hemma precis som Erik. Tyvärr så vågar mamman inte säga emot eller stoppa honom från att slå Erik.

Bokens budskap:

Jag tror att Jan Guillo försöker förklara sitt liv som han ser det nu i efterhand med denna boken. Här i Sverige tror vi inte att sånt här finns vi tänker sällan på hur dåligt vissa personer har det och hur mycket vissa personer behöver hjälp. I andra länder som Uzbekistan krigar man och mannen i huset kan slå sin fru och sina barn.

Det han försöker få fram med boken tror jag är att våld förekommer oftare än man tror och att ingenting löser sig med det, men det var ju även att alla är olika vissa kan säga emot och andra inte, vissa måste använda våld för att uttrycka sina känslor andra inte.